Etikettarkiv: Orrholmsviken

Att komma i hamn

#blogg100/100 Det här är årets etthundrade blogginlägg, och sista inlägget i årets #blogg100 utmaning. Det känns skönt att komma i hamn! Men de är också den dag då vår nya Nimbus kom till sin nya hemmahamn i Mariebergshamnen i Orrholmsviken, och hennes nya namn kommer att avslöjas.

Till slut skulle båt och besättning komma i hamn

Till slut skulle båt och besättning komma i hamn

Dagen började med regn, och en sjörapport som varnade för tilltagande vindar i takt med avtagande regn. En koll på väderkartorna talade ändå om ett fönster mellan sex och åtta med tämligen drägliga förhållanden, även om chansen för vindbyar på över tio sekundmeter var över 90 procent. Det senare är jag inte helt säker på att jag han nämna när jag snabbt ringde min svåger M och frågade om han ville återuppta den resa vi så snöpligt fått avbryta ett par gånger. Vi har å andra sidan varit ute i friska vindar tidigare och han lät munter när fick frågan om han än en gång villa var med och försöka se till att min skutan skulle komma i hamn.

Kaffe och skorpor

På väg mot järnvägsbron

På väg mot järnvägsbron

En termos kaffe och en påse skorpor packades ned som lämplig proviant, och hustrun släppte av oss i Mörmohamnen med ett löfte att hämta upp oss där om några timmar om vi inte kom hem och i hamn på egen köl.

Vi noterade att vinden redan hade friskat i och smattrade trivsamt i vimplar, vant och stag. Väl ute ur hamnen var det ingen tvekan om att den friska vinden från sydväst  ägnat tiden den färdats över Vänern till att bygga upp riktigt stora böljor med vackra vita  vågkammar som snabbt tilltog i storlek. Men motorn spann som en katt och skrovet tog sjöarna fint på babords bog innan vi rundade fabriken la om kursen och surfade in i Skoghallsådran där nästa dramatiska passage väntade: Järnvägsbron.

Vi hade varken tid eller lust att runda Hammarön i kväll, i stället hoppades vi att vi skulle kunna gå under bron mellan Vidön och Hammarön trots det höga vattnet.

M. ställde sig på fördäck lutade sig fram över pulpiten och måttade med båthaken som han höll framför sig i höjd med rufftaket.  Där han stod påminde han mig om Queequeg – harpuneraren i Herman Mellvilles Moby Dick.

Vår resa blev detta till trots mindre dramatisk än det olycksaliga fartyget Pequods, och jag drog inte heller som dess besatte kapten likt Ahab besättning och fartyg med mig i djupet. I stället passerade vi järnvägsbron med en fot (30 cm) till godo över rufftaket och en halvtimma senare styrde vi in i Orrholmsviken. Vi hade äntligen lyckats komma i hamn

Då återstår bara en fråga. Vad ska båten heta? -Chihiro .