Etikettarkiv: Jungfrutur

Jungfrutur, vi är äntligen på väg!

En ung rorsman på premiärtur

En ung rorsman på jungfrutur

Så kom då den där dagen då himlen var så där djupt blå och vattnet låg glittrande och inbjudande. Det var dagen då det var dags för den första riktiga jungfrufärden.

– Åker ni på sjön i morgon, frågade goda vännen F.

– Vi får se svarade jag, men hon gav sig inte utan upprepade fråga, tills jag  gav rätt motfråga:

– Ska du med i så fall?

-Så klart!

Första lördagen i juli och ett högtryck ligger tungt parkerad över landet. Himlen var blå och vattnet glittrade lockande. Det var dags för den första turen med hela familjen plus goda vännen S. Högst odramatiskt landade vi in i båten för att  förbereda jungfrutur avgång med att en termos vatten, lite bröd och en påse bullar och åtskilliga flaskor vatten och kall dricka som stuvades in i kylskåpet.

Jungfrutur utan förhinder

Motorn tändes så fort startmotorn fått lite snurr på sig och den stora dieseln gick varm medan kapellet fälldes. Tampar lossades och försiktigt smögs backen i. Mer dramatiskt än så blev det faktiskt inte på premiärturen.  På lite mer än tomgång loggade vi sex komma tre knop. Den fart som varit vår gamla Myras marschfart till ett livligt B20 smatter nådde vi nu till till ljudet av ett milt dieselbrum som inte hindrade skepparen att följa med i samtalet som fördes på akterdäck.

-Vem tar rodret, frågar jag när vi är ute ur viken. Sonen som hitintills intagit en rätt skeptiska attityd till nya båten anmäler sig frivilligt som rorsman. Jolleseglare som han är drabbas han en kort sekund av samma förvirring  som jag brukar drabbas av när jag får en  rorkult i min hand.  Han svänger åt fel håll, innan han noterar att det är ungefär som ett bilspel. Sen övergår han till att kommentera vindriktning och segelsättning på de segelbåtar vi i sakta mak passerar. Skepparen är djupt imponerad av dessa kunskaper.

Det blir ingen lång jungfrutur, besättningen vill bada o fika. Vi ankrar upp utanför Rävön bland ett 30 tal andra fritidsbåtar lagt sig där.
-Jag ställer mig frågan om de var värt alla vedermödor det krävts för att ta sig hit. Och jag tvekar inte ett ögonblick när jag svarar för mig själv.

 

jungrfrutur

Premiärtur och alla vedermödor är glömda.

Fettpackbox – Sjösättning med förhinder II

#Blogg100/87 Nöjesbåtar har man för skoj skull. Inte en de värsta motgångar är något att hetsa upp sig för i stället ska man se dem – som den här om en fettpackbox – som händelser som skapar de goda historierna.

En fettpackbox är en hylsa som sitter på propelleraxeln.  Dess uppgift är att  se till att det blir tätt så att vatten inte tränger in i skrovet. Funkar inte den kommer din båt att vattenfyllas mer eller mindre fort. Mer om det senare men först;

Som den trogne läsaren vet hade dåligt väder hållit oss på land några dagar. Men nu hade vinden stillat och sjön och himlen var som kvällen vackert försommarblå. Det var med mer förväntan en nervositet vi for till hamnen för sjösättning på riktigt.  Lugn och stilla lyftes vår nya Nimbus 2600 – fortfarande namnlös – i sjön utan minsta dramatik.

Vi drog oss undan från kranen och gjorde oss beredda för avfärd hem. Det var som säljaren sagt; motorn startade med en gång. Ett trevligt dieselbrummande ackompanjerade oss och vi lät motorn stå på tomgång och bli lite varm innan vi la ut. Vi pratade om det höga vattenståndet och bestämde oss trots allt för att prova om vi kunde komma under broarna i Skoghallsådran i stället för att direkt gå till Dingelsundet.  Sedan gjorde vi loss. Jag la i växel och girade ut från brygga när vi fick styrfart.

axel_fettpackbox

En fettpackbox vars uppgift är att förhindra att båten vattenfylls

Långsamt gled vi ut ur hamnen stilla och värdigt. Men efter en stund blinkade laddlampan till och en summer pep. Jag tänkte att hon gick lite långsamt och inte orkade ladda på tomgång under gång. Jag gav lite gas. Bogen reste sig, båten tog lite fart och pipet tystnade.

Utanför hamnen gav jag mer gas  och la kurs för att undvika ge svall åt jollarna.  Men pipandet tog  på  nytt fart och laddlampan lyste nu ilsket rött. Jag gav rodret till min svåger och gick bak i akterruffen för att kolla om någon koppling på batterierna var loss.  Jag lyfte på luckan och tittade ned i stuven under akterkojen. Nej polerna på batterierna satt fast, men där var vatten. mycket vatten och det tycktes strömma in.

En fettpackbox  som läcker

Ett lugn infann sig inom mig.  Jag gick upp talade om som det var: Vi läcker och vi måste in i hamn.

Sällan har några kabelängder känts så långa.  Inte på ett nervöst sätt, utan mer på ett långsamt malande trist vis. Ju fortare vi körde desto mer vatten trängde in. Ju långsammare vi körde desto längre tid skulle det ta innan vi var i land, tid under vilken vatten skulle tränga in i båten. Den optimala hastigheten, där fart och vatteninträngning blev minimal går säkert att beräkna. Men det var liksom inte läge för det. I ställe gick vi rakt in, och noterade att eftersom vattnet kom in först när vi börjat köra var det sannolikt propellertätningen och båtens  fettbackbox som läckte.

Vi la till vid bryggan vid kranen. Klubbens kranskötare – alltid lika vänliga och duktiga  – var kvar och vi fick upp henne på land. Nu ligger hon åter på sin vagga och väntar på sommaren medan jag jagar båtreparatör.