Etikettarkiv: dimma

Advektionsdimma – En naturlig förklaring. Del 2 – mistluren

Del två i Lustbåts sommarläsning, en skepparhistoria och creepypasta i tre delar. För dig som inte orkar vänta så finns den  som PDF En naturlig förklaring

Om du gillar den ladda ned, dela och sprid till dina vänner!

/Mårten

Del två – Mistluren

ankareDen inre farleden är skyddad men på sina ställen är den trång. Att fortsätta utan sikt eller navigationshjälpmedel var inte att tänka på. Frågan var om det ens hade gått att ta sig fram med en GPS. Sjökorten är mätta för hand för hundra år sedan och knappast exakta, och jag vet hur vi skrattat när vi sett hur båten enligt dem varit långt uppe på land när vi passerat uddar och några av de trånga sunden

Jag gick ned i förpiken och rotade i sjösäcken efter min datorväska där mobilen låg. Tanken var att med dess inbyggda GPS och Google maps trots allt kunna få en nödtorftig positionsangivelse och sedan leta mig fram till en någorlunda säker ankarplats i vänta på att dimman skulle lätta.

Död! Telefonen var död. Den hade varit dåligt laddad när jag åkte till jobbet. Jag skulle ha laddat den där men det hade inte blivit av. Och medan den låg i väskan hade den laddat ut helt. Jag började leta efter 12-volts laddaren jag brukar ha ombord. Den var inte där, utan tillsammans med GPS:en och fronten till radion ordentligt hemplockad för att inte bli stulen under vintern.

Då hände det som inte får hända. Jag hörde ljudet av en mistlur. Starkt och intensivt. Eftersom jag var nere i ruffen var det omöjligt att säga varifrån ljudet kom. Men den var nära, och av längden att döma förstod jag att det var ett stort fartyg som gjorde fart genom vattnet. Den inre farleden är en gammal skutled. Numera används den nästan aldrig av stora handelsfartyg  Men i dag hade alltså en kapten valt att gå den vägen.

Jag tittade på klockan, och gick upp på. Om två minuter borde nästa signal komma. Jag tänkte att jag då skulle kunna höra varifrån hon kom. Medan jag väntade började jag fundera på vad som skulle göras med den vetskapen. När dimman kom hade jag legat mitt i farleden. Men hur låg jag nu?

Kanske låg jag kvar mitt i farleden kanske hade jag drivit åt ena eller andra hållet, faktum var att jag inte ens viste åt vilket håll jag hade fören. Risken var lika stor att jag skulle köra rakt upp på land, hamna mitt framför det annalkande skeppet som att jag skulle styra undan och rädda mig.

På nytt hördes mistluren. Precis som ett snöfall påverkar ljud gör tjock dimma det. Det var som om dimman och mistlurens ljud förenades och blev till ett element. Jag var mitt inne i det och det gick inte att säga var det kom ifrån, bara att det var nära.

Jag fick panik, slog i växeln och gav full gas. Min båt tog sats för att ge sig av. I nästa ögonblick förstod jag hur dumt det tilltaget var och jag drog reglaget mot mig. Men i stället för friläge råkade jag slå back nästa lika kraftfullt som jag nyss gett maskin framåt. Nu var måttet rågat för vad motorn ville vara med om och samtidigt som jag till slut fick i friläge stannade den.

Min båt blev liggandes guppande. Som en leksaksbåt. Det var något komiskt över det. Men vad som var mindre komiskt var att nu hördes det främmande fartyget och ljudet av dess bogvåg när dess stäv pressade sig genom vattnet. Och det var inte svårt att bestämma dess riktning och kurs, fartyget var på väg rakt mot mig.

-Måtte den starta, tänkte jag och slöt ögonen. Sedan tog jag med darrande hand tag om tändningsnyckeln och vred om. Det hördes ett klick och inget mer, motorn förblev stilla. Då hördes en röst

-Ohojj! ta tampen kamart!

Jag tittade upp. Föröver lite om babord gled en öppen båt fram ur dimman. I nästa sekund kom en lina farande genom luften och landade med en duns på mitt fördäck. Utan ett ögonblicks tvekan kom jag på fötter, upp på skarndäck och jag mer eller mindre kastade mig fram, fick tag i öglan på repet och la den om pollaren i stäven.

Där blev jag liggande raklång på fördäck med näsan tryckt mot repet. Det var ett gammalt hamparep som luktade av rutten tång, fisk och tjära. Med blicken följde jag repet som sträcktes från min båt till en främmande snipa.

Det jag tagit för fören såg jag nu var akterstäven på en långsmal snipa av den typ som fiskarna förr använde. Någon slags veteranbåt tänkte jag. Hon var riggad med en mast för gaffel segel. Men hon verkade inte ha någon motor, i stället hade två av de tre i besättningen börjat ro och bogsera mig när linan sträcktes.

Den tredje besättningsmedlemmen stod i aktern och höll rodret. Med jämna mellanrum vände han sig om och tittade bort mot mig. Men jag kunde inte se hans ansikte. Även om det bara var uppskattningsvis tjugo meter mellan oss var dimman så tät att snipan med sin besättning bara syntes som en grå siluett. Och frågan är hur mycket jag skulle sett av dem även om vädret var klart, klädda som de var i vad som verkade vara gammaldags oljerockar med uppfällda kragar och sydväst som gömde deras ansikten.

oooOOOooo

Fortsättning följer.