Författararkiv: Mårten Ohlsson

Om Mårten Ohlsson

När jag får tid över är Jag fritisskeppare, bloggare och amatörmusiker. Lustbåt är min brygga för mina funderingar kring och drömmar kring båtar, båtliv och båtkultur. Välkommen att följa med!

Testrapport från Volvo Penta

Hur mycket drar hon?   Det är frågan som alla båtägare får men få kan svara på
Ska vi gissa att det var 1987 som Volvo Penta gjorde denna testrapport. Där kollades hur mycket en Nimbus 2600 drar.  Numret på den är i alla fall 16-87. Båten på bilden minst en 86a. Och att den är gjort före GPS:ens intåg kan man ana då hastigheten mätts med radar.

Hur som helst så placerades en person till rors i en Nimbus 2600 bestyckad med en TAMD 31 motor, Sen mättes vad man fick ut i fart och förbrukning på motorvarv mellan 2000 och  3 950 r/min och det skrevs en testrapport.  Som läsare av den kan det noteras att vare sig 3950 rpm eller farter över 20 knop är så mycket att eftertrakta i en NImbus 2600. Roligare och  mer matnyttigt vore att veta vad hon drar i farter under tio knop men….

Ändå kanske man inte ska förlita sig för mycket på resultaten. Volvo Penta är i alla fall tydliga med att tala om att testrapporten inte rapporterade något annat än vad som mätts upp  vid just det aktuella tillfället.

Testrapport, Nimbus 2600 med TAMD 31

Testrapport från Volvo Penta om en Nimbus 2600 med en TAMD 31a.

Detta inlägg är publicerat i Lustbåts Dokumentarkiv om Nimbus 2600

 

Norsk test från Båtmagasinet no. 7/87

Svenska Nimbus och Nimbus 2600 är båtar som är uppskattas även i Norge.  Många Nimbus båtar har funnit sin hemma hamn där under åren, och under många år gick därför en konvoj med båtar från Göteborg till norska Vestlandet. Men självklart har det också skrivits massor om Nimbus  båtar i norsk båtpress.

I sommar hittade jag den här testen hämtad från norska tidnignen Båtmagasinet anno 1987.  Som läsare får man ta del av nästan idel lovord när skribenten ger besked att den är fullt i klass med båtar som Tresfjord 29 och Saga 27.  Arikeln är kopierad för bra många år sedan, innan en kopiater klarade så mycket gråskalor, men avslöjar ändå att förfataren Ingvar Johnsens är förvillande lik Helge Uggla.

Denna sida är publicerad i Lustbåts Dokumentarkiv om Nimbus 2600

test Nimbus 2600 (1/4)

test Nimbus 2600 2/4

test Nimbus 2600 2/4

test Nimbus 2600 3/4

test Nimbus 2600 3/4

test Nimbus 2600 4/4

test Nimbus 2600 4/4

Plattan i båt(t)en – Eniro på Sjön

Platta gör jobbet

Plattan ger plottern en tuff match.

En platta i stället för plotter? Kan det vara tidens melodi, eller är det inte bara en fluga? För ombord krävs väl en riktig marinplotter och inte en tramsig surfplatta från radiohandlaren.

För inte så många år sedan stod striden mellan papperskort och  plotter med GPS. Vem som vann den striden vet vi.
Kartor är trevligt, men jag har sagt det förr: Tekniken fungerar och chansen att hamna rätt med död räkning och triangulering är inte speciellt stor. I alla fall inte i jämförelse med positionsbestämningen som du får av din telefon.  Men nu handlar det om plotterns vara eller icke vara.

 Plotter eller platta, det är frågan.

Jag råkar vara ägare till  två inte helt nya, men fullt fungerande plottrar. Däremot har jag inte sjökort för de vatten jag normalt befar. Att datera upp och köpa nya är grymt dyrt. Mer prisvärt är att slå till på ett plotterpaket med sjökort inkluderat. Enligt samma logik är det då lika bra att lägga på ett par tum på skärmen för några tusenlappar och sedan några till för en givare till det inbyggda ekolodet…  Vips har man då betalat tio papp för en apparat som man egentligen inte alls har någon nytta av när färden ändå för det mesta går till någon av de kända badholmarna.

Plattan i båten!?

Så innan jag slog till på en ny plotter kollade jag vad en surfplatta skulle kosta. Efter lite letande hittade jag en Lenova platta  som var hyggligt robust och IP52  certifierad, (vilket innebär att den ska klara tio minuter regn och vara dammtät). Den slog jag till på och efter inköp laddades plattan med Eniro på sjön som i pro versionen kostar 180 kronor per år. Därmed hade jag en navigator med tio tums skärm och kort för i runda slängar två tusen kronor.

Funkar det?

Ja, är det korta svaret på frågan. Det funkar utmärkt. Eller i alla fall helt OK och enligt förväntan.

Men först ska sägas. Tänker du köra Eniro appen är det Pro versionen som gäller. Den visar fart, positon och du kan lägga in rutter och den har tracker.
Dessutom kan den ladda ned sjökort så att du har korten i plattan även när du är off-line, och så länge du har mobiltäckning har du AIS täckning . Dvs. du ser båtar kring dig som har AIS. Allt det här är funktioner som du behöver för att kunna använda den som plotter, men som saknas på gratisversionen. Den är med andra ord är en leksak.

Finns det inget att klaga på? Så klart, en surfplatta är en platta och inte en navigator. LJusstyrkan på skärmen är klenare än en på plotter.  Och så är batteriet lite känslig för värme. En solig eftermiddag stängde den helt sonika av sig. Självklart så kan man inte doppa den i vatten som riktig plotter. Har man inte en ruffad båt är ett vattentätt fodral en god investering.

Dessutom kan man använda den som en surfplatta, och som synes gick det utmärkt att titta på fotblolls VM genom att köra internetdelning från telefonen. TV antenn i gösstaken käns också plötsligt ganska ålderdomligt.

Ingen riktig plotter

På samma sätt är det med Enior på sjön.  Den är inte en komplett plotter.  Den har bara ett visningsläge och det är sjökort sett uppifrån. Det är optimalt. Sökfunktionen är dessutom lite klen. Du kan inte ange koordinater och att söka efter, orter öar eller andra geografiska platser är en tämligen osäker funktion. Söker du på ”Lurö” visar Eniro På sjön på en plats någonstans på Västgötaslätten. Däremot  går det utmärkt att söka ”företag och tjänster” ur Enios  register, men det är väl inte därför man har ett navigationsprogram.

Vidare säger man att appen ska gå att dela mellan olika enheter tex. platta och telefon. Men det funkar bara så länge du använder samma operativ, kör du som jag en Androidplatta och en I-pone ja då fungerar det inte. Eniro har en förklaring men i ärlighetens namn låter den en smula krystad,  Jag gissar att fler än jag ör jag till exempel både Booking och Facebook mer än en plattform…

Så sammanfattningen blir, Eniro på sjön och en surfplatta funkar utmärkt och kan nog för de flesta ersätta en plotter.

 

 

En ny båtsäsong med lustbåt

Ännu en båtsäsong och Lustbåt är tillbaka.

Lustbåt har varit tämligen tystlåten det senaste året. Även om det började bra med jolle segling redan i april, var förra året inte någon vidare lustbåtssommar, Det blev ingen båtsäsong att tala om.

Ett snöpligt motor fel och Stora Nimbusen blev liggande på land. Och varannandags väder gjorde att Pokusen inte heller kom i sjön.

-Så hur blir 2018 då?
-Det blir bra. Lite försenat men bra. Isen låg till halva april så jollarna fick hålla sig på land längre än i fjol. Men ändå, sista veckan i juni ringde till sist båtreparatören och berättade att delarna som varit restnoterade hos Volvo Penta hela våren äntligen kommit och nu var skruvade på plats. Ett par dagars laddande av batterier, lite hjälp från klubbens duktiga kranskötare och så var man äntligen i sjön och  ännu  en båtsäsong tar sin början även för stora Nimbusen.

Ännu en båtsäsong

Efter ett år på land det var en speciell känsla att sjösätta. Motorn startades och  genomföringar kollades. Den fick gå på tomgång en stund och en extra koll under durkarna innan vi la ut. Hur skulle det gå nu? Skulle mina värsta farhågor besannas, skulle det bara småtrilskas, eller väntade kalamiteter som man inte ens kan föreställa sig?

Det ska medges att det pirrade rejält i magen. Men undan för undran ersattes det nervösa pirrande av dieselmotorn välbehagliga vibrationer i takt med att vi rundade bruket och sedan gick in i älven. Och kanske blir läsaren besviken att vi kom hem utan några mer spännande incidenter än att vi hörde kölen smeka sandbotten i älven där vattenståndet börjar bli högsommar lågt.

 

Stay Tuned.

 

 

Nimbus 2600 bildsida

Den här sidan är en sida med bilder av och med vår Nimbus 2600 Chihiro.

Förtöjd vid bryggan

Vår Nimbus på väg genom sensommarkvällen utanför Tynäs

 

TAMD31 i all sin prakt

Köket med sin nya lucka i Plexiglas där det en gång satt en ugn

Kuddrum aka akterhytt

Bordet i doghouse

I dag blir det bara en bild av Chihiro

Hunden på sin favorit plats i båten.

En översikt av våra profilprodukter. Den babyblå sjösäcken har aldrig varit vackrare.

Två experter i mottorrummet

 

 

Båtmässan 2018 – årets första båtutflykt

happy-cat

Hurricane Happy-Cat fick med sjösäckar och spinnakerstrumpa  oss att dra på smilbanden.

Båtåret inleds för oss med en tur till Göteborg där Båtmässan 2018 går av stapeln första veckan i februari. Lustbåt var på plats redan på premiärhelgen. Bland nytt och gammalt kryssades det runt och här är rapporten.

Först och främst noterar vi att sandfärgat är på väg ut, och klassiskt marinblått på väg tillbaka. Det tackar vi för. Därefter noterar vi att coola retrotrender så smått kämpar sig in på den konservativa båtmarknaden när både franska Reha och läckert pastellfärgade norska Cormate fanns på plats. Men först några ord om maten.

Mat på Båtmässan 2018

För många år sedan var buffén med  fisk och skaldjur av alla sorter ett av de mässans stora glädjeämnen,  Men med åren blev den allt tristare och genomgick en förskjutning från havstema till hafs-tema. Och när buffén förra året helt ersatts av en trist dagens rätt som för sällskapets vegetarian bestod av anrättningen ”kokt potatis ” för en dryg hundring var bottennappet ett faktum. I år var restaurangen på mässan borta.

I stället följde vi stora skylten på väggen i hall C.  Upp för rulltrappan, ut från mässan, och in på hotellet Gotia Towers restaurang. Det var bara  vi  och utställarna som hittat dig. Borta var de långa köerna och i lugn och ro fick vi varmrätt, salladsbord kaffe och kaka. Det rekommenderas.

Hur var själva båtmässan 2018?  Om du är spekulant på en styrpulpetare är utbudet stort, för att inte säga enormt. Från dryga fyra till knappa åtta meter, byggd i Sverige, Norge Finland eller Polen i glasfiber eller aluminium, eller varför inte en ribb?  Det finns en för varje plånbok. Valet är ditt.

Vill du spela ut leverantörerna mot varandra är säkert Båtmässan 2018 rätt plats att få till paketet med just den trailer och motorkombination som passar dig. De är säkert alla praktiska och bra båtar men för Lustbåt är de ungefär lika roliga som bilar från Kia, Toyota och Skoda.  Inget vi kollar på, med andra ord.

Jollar att glädjas åt

Roligare var det med alla jollarna som gjort entré. Nytt för i år. Uppe på plan två fanns en hel sektion med olika jollar. Laser och andra kända tävlingsjollar samsades med nya och mer okända modeller. Coolast var den uppblåsbara katamaranen Happy-cat   från Österrike. Med ett löfte om en monteringstid på cirka 40 minuter och tio knop i lättvind väcktes ha begäret.  Tre versioner från minsta Neo för 56 000 kronor via Evolution för 67 till ”top of the line” Hurricane för  drygt 80. Om man i alla fall kunde få hyra den en dag!

 

 

Lågtryck när barometern den faller

Ute så stormade det. Jag läser 975 hekto Pascal eller om man så vill 730 mm kvicksilver på barometern. Det är lågt i jämförelse med de 1012 som sägs vara normala på mina latituder enligt SMHI. Samma källa som berättar att  950 och 1050 hPa är de värden som lufttrycket brukar variera kring i vårt land.

Barometern

Barometern visar lågtryck

Medan jag skriver det här och kollar upp lite fakta om lufttryck faller barometern två streck till. Sedan lär jag mig att förutom att experimentera med kvicksilverbarometrar och namnge enheten för tryck skapade den franske vetenskapsmannen Pascal föregångaren till roulettspelet.

Barometern årets julklapp?

Jo, så är de i alla fall för mig. Min dotter gav mig en barometer i julklapp. Sedan dess följer jag lufttryckets variationer så fort jag får chansen.

En stormig afton följdes av en betydligt lugnare morgon och fram emot middagstid visade sig en blek vintersol. Men som den man av fasta värden jag nu blivit lät jag mig inte förledas. En blick på barometern talade om att den bara rört sig en smula uppåt. Och slutsatsen blir att det nog bara är en varmfront som drar förbi innan lågtrycket på nytt fördjupas. Den påföljande kollen  med SMHI bekräftar misstanken. Och jag kan behagligt luta mig tillbaka och ställa mig frågan vad man ska med appar och andra nymodigheter när man har en ordentlig barometer.

Barometern – Analogt så det förslår

Frågan känns extra befogad en dag som denna då min telefonen bestämde sig för att sluta fungera. En händelse som jag inte ska trötta ut läsaren med, genom att berättar om den förvirring som uppstått. Inte för att jag fått låna en ny telefon, utan för att för att det krävs att för kunna ladda ned Bank-id appen till telefonen krävs att man först med hjälp av Bank-id appen loggar in på internetbanken och laddar ned Bank-id appen innan man kan ladda ned den Bank-id app som krävs för att kunna logga in på internetbanken för att ladda ned sagda Bank-id app till telefonen.

En analog barometer känns i sammanhanget mycket tillförlitlig och hälsosam. Inte minst med tanken på att barometern numera är fri från kvicksilver. Den är nämligen en så kallad Paulinbarometer aka. Aneroidbarometer som i stället för med kvicksilvrets hjälp bestämmer lufttrycket med hjälp av en lufttät metalldosa.

Den fungerar så att när lufttrycket ökar eller minskar pressas dosan i hop respektive vidgas, i lådan finns en fjäder som påverkar en nål i sin tur på en urtavla pekar ut  vilket lufttryck det är just då. En trivsamt miljövänlig pryl uppfunnen av den svenske vetenskapsmannen J.G Paulin till lika något som kräver att den vetgirige lämnar internet till förmån för Nationalencyklopedins band nr. 15.  

 

 

Ny port mot havet – nya slussar i Trollhättan

Det blir nya slussar i Trollhättan. I veckan la trafikverket sitt förslag om att börja bygga nya slussar i Trollhättan. Som Lustbåt tidigare berättat faller de nuvarande slussarna för ålderssträcket om något tiotal år.

Slussar i Göta älv är en nödvändighet för Vänersjöfarten. Inga slussar, ingen sjöfart! Och det har gjorts beräkningar som säger att 1 400 jobb är direkt beroende av att gods kan skeppas ut och in på Vänern.

Lustbåt hade rätt

Var Lustbåt som gillar allt som flyter, står i frågan är knappast någon hemlighet. Men det finns också massor med förnuftiga skäl att bygga nya slussar i Trollhättan. Lands- och järnväg i all ära men i jämförelse med sjövägen är kapaciteten alltid begränsad, och de rapporter som Transportstyrelsen gjort är tydlig.  Nu ska förslaget ut på remiss och beslut fattas av politikerna nästa år. Men med tanke på att ministern stod på med på scen är det knappast en högodsare att gissa att förslaget kommer att gå igenom. Och enligt plan ska bygget dras i gång med en gång.

Med detta kan vi glädjas åt att Vänern  inte degraderas till en insjö för fritidsbåtar.

Lustbåt konstaterar också lite putslustigt att frågan om Uddevalla kanal med detta torde gå i graven. Grav är ju som alla vet ett gammalt ord för just kanal och sluss.

 

Advektionsdimma – en naturlig förklaring del 3 Sandskär

Tredje och sista delen i Lustbåts sommarläsning. En creepypasta och en riktig skepparhistoria, som publiceras i tre delar. Men för dig som inte orkar vänta så finns den att ladda ned  som PDF En naturlig förklaring

Om du gillar den ladda ned, dela och sprid till dina vänner!

/Mårten

Del tre – Sandskär

ankarePå nytt hördes mistluren från det stora fartyget dåna och en mörk vägg av stål gled upp akter om mig i vattnet där jag legat för knappt en minut sedan. Hon hade förmodligen inte sett mig och passerade nu bara några meter bakom mig. Jag hörde och kände hur fartygsmaskinens vibrationer fortplantade sig genom vattnet upp i mitt skrov och fick mina tänder att hacka.

Sen sjönk jag, rakt ned. Som om ett hål öppnat sig under båtens botten. Jag tittade upp och såg ett berg av vatten som ögonblicket senare kastade sig mot mig. Kallt vatten sköljde över ansikte och mina bara händer medan kroppen skyddades av seglarjackan. Krampaktigt höll jag fast i pollaren innan båten började stiga upp ur djupet, för att sedan på nytt sugas ned.

Jag hade hamnat i svallet efter det stora handelsfartyget. Med radar, GPS, AIS och alla annan modern navigationsutrustning gjorde hon god fart genom vattnet trots dimman.

Innan nästa våg kom fick jag tag med bägge händerna och tog spjärn med fötterna mot pulpiten för att hålla mig kvar. Det kändes som en evighet. Men förmodligen var det bara tre eller fyra större vågor som följde innan det lugnade sig.

Sedan gjorde jag ett försök att resa mig. Det gick inte. Något hade hänt med mitt knä. Jag hade trillat när jag fångade tampen som landat på fördäck. Sedan hade förmodligen ansträngningen att hålla mig kvar på däck gjort saken ännu värre. Jag tänkte jag skulle påkalla uppmärksamhet från besättningen i snipan.

När min båt fastnat i svallet hade de släppt ut mer lina. På så vis hade det undvikit att själva dras in och riskera att både deras och min båt skulle haverera Jag följde repet som var fäst i min båt med blicken bort mot snipan. Den syntes inte längre, kanske kunde den anas som en skugga lång framme, kanske var det bara inbillning. Det hördes inga ljud av åror men jag kände att min båt rörde sig. Jag kände hur smärtan bankade i benet. Det var lönlöst att ropa, och jag låg kvar på fördäck.

Vi gled ljudlöst bort från farleden. En kort stund anade jag en vassrugg om styrbord, sedan en om babord. Jag förstod att de bogserade mig bort från farleden in i ett sund mellan några av de många öar som skiljer den inre farleden från Sunnanfjärd. Men jag kunde inte avgöra var vi var. Jag väntade på att de skulle stanna vid en brygga eller låta mig ankra upp. Det gjorde de inte. I stället sträcktes hamparepet ut i dimman som dragen av en osynlig kraft och när det blev kallare förstod jag att vi nått ut på den stora öppna vindstilla fjärden.

Jag kände mig trött. Den stressiga morgonen på jobbet med den snabba avfärden. Och sedan dimman som rullade in med motorstoppet när det stora fartyget med sitt svall kom ångandes innan jag som genom ett mirakel räddats av den gamla snipan samtidigt som jag slog sönder knät. Allt hade tagit på mina krafter och jag låg kvar på fördäck och vaggades medan jag långsamt bogserades fram. Hur lång tid vet jag inte, men så kändes det som om vi låg stilla. Jag kände att det rykte lite i linan och jag tänkte halvsovandes att mina räddare nu skulle vända o komma upp till mig. Men innan de kom fram somnade jag på nytt, nu sov jag djupt.

På något sätt måste jag ha kravlat mig inombords under natten. När jag vaknade låg jag i en av kojerna. Jag hade fortfarande sjöställsjackan på mig ändå kändes det kallt ombord. Knät var svullet men den akuta smärtan var borta. I stället kände jag en molande värk. Försiktigt satte jag mig upp och även om jag inte kunde stödja fullt på benet kunde jag dra mig upp och sedan förflytta mig hoppandes på ett ben samtidigt som jag tog stöd med händerna mot skotten.

Den täta advektionsdimman låg kvar när jag såg ut genom ventilen. Trots att jag inte såg land var jag ändå helt övertygad om att snipan bogserat mig till en brygga eller en ankringsplats. Men när jag kom ut i sittbrunnen och spanade horisonten runt såg jag ingen strand. Däremot såg jag att linan på fördäck gick över relingen ned i vattnet. Jag antog att det var i den jag var uppankrad. Jag vågade inte gå upp på däck med mitt onda knä. Istället gick jag tillbaka ned i ruffen, öppnade luckan till fördäck och sträckte ut handen för att känna på linan som jag trodde höll ett ankare. Det gjorde den inte. Den gav efter för mitt grepp och det var bara var en lina och ingenting mer. Jag tog tag i den, drog och ett par meter tamp ringlades upp på fördäck.

Mina räddare hade gjort just vad de var skyldiga att göra enligt alla sjörättsregler; räddat mig undan en akut fara. Sedan hade de lämnat mig att ta reda på mig själv när jag var ute på fritt vatten.

Jag tillbringade dagen ombord; drack kaffe, åt min mat, försökte skriva men det onda knät gjorde det svårt att koncentrera sig. Framemot kvällningen lättade dimman en smula och i det sista skymningsljuset kunde jag skönja kustlinjen lång borta. Vädret var fortfarande lugnt och jag bestämde mig för att vänta med att med att angöra land tills kommande dag.

Innan jag gick till kojs letade jag fram en flaska med rostlösningsolja och sprayade tändningslås och kablar. Jag tänkte att det har hänt förr att en båt har fått oxid i tändningen och inte startar. Men innerst inne kände jag mig mer som en präst eller trollkarl som utförde någon slags ceremoni för att blidka de makter som får båtmotorer att starta.

Jag frös när jag vaknade i gryningen. Dimman var helt borta och kusten syntes som en låg svart linje vid horisonten. Det är svårt att säga om det var min räddare som fört mig så lång ut för att inte riskera att driva på grund, eller om det var ström som fört mig dit.

Efter att ha värmt mig med kaffe tog jag tog plats i förarsätet. Långsamt fattade handen nyckeln, förde den till förvärmningsläget och när lampan slocknade och vred jag nyckeln ett hack till. Startmotorn gick runt, själva motorn tvekade en sekund, sedan gick den i gång. Efter en koll på att kylvattnet kom som det skulle la jag i växel och satte rak kurs mot land.

Jag göra en triangulering för att hitta min position när jag kom närmare land, men det behövdes aldrig. Efter någon timma siktade jag Sandskär och båken där. En mindre kurs korrigering och jag styrde sedan in i den skyddande viken vid middags tid. Det var en av de första soliga och varma lördagarna på säsongen och båtfolket hade redan börjat letat sig ut. I kväll skulle bryggan vara full och röken från grillarna skulle ligga nästan lika tät som dimman hade gjort i går. Jag skulle ägna helgen åt det skrivarbete som jag inte hunnit med för att vara klar som utlovat måndag morgon.

Det är några år sedan det här hände. Jag sa aldrig något om vad som hänt mig. Inte till någon Men alltid sedan dess brukar jag hålla utkik när jag är ute på sjön. Och så har jag förhört mig lite om snipan; om någon vet, om någon har sett. Men det har inte gett något. Ingen verkar känna till en spetsgattad veteransnipa som seglar i den norra skärgården. Inte ens de gamla fiskargubbarna i hamnen som har koll på allt och alla har kunnat säga vad det var för båt. Så även om det så klart finns en naturlig förklaring är det som om den är uppslukad av dimman.

Men jag har aldrig som sagt aldrig berättat om vad jag var med om, inte förrän nyligen. Det var en solig dag i början på säsongen. Jag var nere vid båten för att förbereda sjösättning och när det var dags för fika gick jag bort till de gamla fiskarna. Då plötsligt såg vi hur ett stort bälte av dimma bredde ut sig över la sig över bukten ut till Sandskär och täckte nästan hela Sunnanfjärd.

Advektionsdimma, sa en av de gamla fiskarna. Hamnar du i den är du fast! Den kan bli liggande i flera dagar.

– Jag vet, svarade jag och så berättade jag vad jag varit med om. Om dimman och hur jag räddats men i stället för att bogserats till en hamn bogserats långt ut på sjön av den gamla fiskesnipan. Men så tillade jag att det så klart fanns en naturlig förklaring.

-Jo, replikerade en av de gamla fiskarna, det finns det säkert. En kan ju vara att den där gamla snipan är en sådan där båt som aldrig mer kan angöra en hamn.

 

Advektionsdimma – En naturlig förklaring. Del 2 – mistluren

Del två i Lustbåts sommarläsning, en skepparhistoria och creepypasta i tre delar. För dig som inte orkar vänta så finns den  som PDF En naturlig förklaring

Om du gillar den ladda ned, dela och sprid till dina vänner!

/Mårten

Del två – Mistluren

ankareDen inre farleden är skyddad men på sina ställen är den trång. Att fortsätta utan sikt eller navigationshjälpmedel var inte att tänka på. Frågan var om det ens hade gått att ta sig fram med en GPS. Sjökorten är mätta för hand för hundra år sedan och knappast exakta, och jag vet hur vi skrattat när vi sett hur båten enligt dem varit långt uppe på land när vi passerat uddar och några av de trånga sunden

Jag gick ned i förpiken och rotade i sjösäcken efter min datorväska där mobilen låg. Tanken var att med dess inbyggda GPS och Google maps trots allt kunna få en nödtorftig positionsangivelse och sedan leta mig fram till en någorlunda säker ankarplats i vänta på att dimman skulle lätta.

Död! Telefonen var död. Den hade varit dåligt laddad när jag åkte till jobbet. Jag skulle ha laddat den där men det hade inte blivit av. Och medan den låg i väskan hade den laddat ut helt. Jag började leta efter 12-volts laddaren jag brukar ha ombord. Den var inte där, utan tillsammans med GPS:en och fronten till radion ordentligt hemplockad för att inte bli stulen under vintern.

Då hände det som inte får hända. Jag hörde ljudet av en mistlur. Starkt och intensivt. Eftersom jag var nere i ruffen var det omöjligt att säga varifrån ljudet kom. Men den var nära, och av längden att döma förstod jag att det var ett stort fartyg som gjorde fart genom vattnet. Den inre farleden är en gammal skutled. Numera används den nästan aldrig av stora handelsfartyg  Men i dag hade alltså en kapten valt att gå den vägen.

Jag tittade på klockan, och gick upp på. Om två minuter borde nästa signal komma. Jag tänkte att jag då skulle kunna höra varifrån hon kom. Medan jag väntade började jag fundera på vad som skulle göras med den vetskapen. När dimman kom hade jag legat mitt i farleden. Men hur låg jag nu?

Kanske låg jag kvar mitt i farleden kanske hade jag drivit åt ena eller andra hållet, faktum var att jag inte ens viste åt vilket håll jag hade fören. Risken var lika stor att jag skulle köra rakt upp på land, hamna mitt framför det annalkande skeppet som att jag skulle styra undan och rädda mig.

På nytt hördes mistluren. Precis som ett snöfall påverkar ljud gör tjock dimma det. Det var som om dimman och mistlurens ljud förenades och blev till ett element. Jag var mitt inne i det och det gick inte att säga var det kom ifrån, bara att det var nära.

Jag fick panik, slog i växeln och gav full gas. Min båt tog sats för att ge sig av. I nästa ögonblick förstod jag hur dumt det tilltaget var och jag drog reglaget mot mig. Men i stället för friläge råkade jag slå back nästa lika kraftfullt som jag nyss gett maskin framåt. Nu var måttet rågat för vad motorn ville vara med om och samtidigt som jag till slut fick i friläge stannade den.

Min båt blev liggandes guppande. Som en leksaksbåt. Det var något komiskt över det. Men vad som var mindre komiskt var att nu hördes det främmande fartyget och ljudet av dess bogvåg när dess stäv pressade sig genom vattnet. Och det var inte svårt att bestämma dess riktning och kurs, fartyget var på väg rakt mot mig.

-Måtte den starta, tänkte jag och slöt ögonen. Sedan tog jag med darrande hand tag om tändningsnyckeln och vred om. Det hördes ett klick och inget mer, motorn förblev stilla. Då hördes en röst

-Ohojj! ta tampen kamart!

Jag tittade upp. Föröver lite om babord gled en öppen båt fram ur dimman. I nästa sekund kom en lina farande genom luften och landade med en duns på mitt fördäck. Utan ett ögonblicks tvekan kom jag på fötter, upp på skarndäck och jag mer eller mindre kastade mig fram, fick tag i öglan på repet och la den om pollaren i stäven.

Där blev jag liggande raklång på fördäck med näsan tryckt mot repet. Det var ett gammalt hamparep som luktade av rutten tång, fisk och tjära. Med blicken följde jag repet som sträcktes från min båt till en främmande snipa.

Det jag tagit för fören såg jag nu var akterstäven på en långsmal snipa av den typ som fiskarna förr använde. Någon slags veteranbåt tänkte jag. Hon var riggad med en mast för gaffel segel. Men hon verkade inte ha någon motor, i stället hade två av de tre i besättningen börjat ro och bogsera mig när linan sträcktes.

Den tredje besättningsmedlemmen stod i aktern och höll rodret. Med jämna mellanrum vände han sig om och tittade bort mot mig. Men jag kunde inte se hans ansikte. Även om det bara var uppskattningsvis tjugo meter mellan oss var dimman så tät att snipan med sin besättning bara syntes som en grå siluett. Och frågan är hur mycket jag skulle sett av dem även om vädret var klart, klädda som de var i vad som verkade vara gammaldags oljerockar med uppfällda kragar och sydväst som gömde deras ansikten.

oooOOOooo

Fortsättning följer.