Advektionsdimma – en naturlig förklaring del 3 Sandskär

Tredje och sista delen i Lustbåts sommarläsning. En creepypasta och en riktig skepparhistoria, som publiceras i tre delar. Men för dig som inte orkar vänta så finns den att ladda ned  som PDF En naturlig förklaring

Om du gillar den ladda ned, dela och sprid till dina vänner!

/Mårten

Del tre – Sandskär

ankarePå nytt hördes mistluren från det stora fartyget dåna och en mörk vägg av stål gled upp akter om mig i vattnet där jag legat för knappt en minut sedan. Hon hade förmodligen inte sett mig och passerade nu bara några meter bakom mig. Jag hörde och kände hur fartygsmaskinens vibrationer fortplantade sig genom vattnet upp i mitt skrov och fick mina tänder att hacka.

Sen sjönk jag, rakt ned. Som om ett hål öppnat sig under båtens botten. Jag tittade upp och såg ett berg av vatten som ögonblicket senare kastade sig mot mig. Kallt vatten sköljde över ansikte och mina bara händer medan kroppen skyddades av seglarjackan. Krampaktigt höll jag fast i pollaren innan båten började stiga upp ur djupet, för att sedan på nytt sugas ned.

Jag hade hamnat i svallet efter det stora handelsfartyget. Med radar, GPS, AIS och alla annan modern navigationsutrustning gjorde hon god fart genom vattnet trots dimman.

Innan nästa våg kom fick jag tag med bägge händerna och tog spjärn med fötterna mot pulpiten för att hålla mig kvar. Det kändes som en evighet. Men förmodligen var det bara tre eller fyra större vågor som följde innan det lugnade sig.

Sedan gjorde jag ett försök att resa mig. Det gick inte. Något hade hänt med mitt knä. Jag hade trillat när jag fångade tampen som landat på fördäck. Sedan hade förmodligen ansträngningen att hålla mig kvar på däck gjort saken ännu värre. Jag tänkte jag skulle påkalla uppmärksamhet från besättningen i snipan.

När min båt fastnat i svallet hade de släppt ut mer lina. På så vis hade det undvikit att själva dras in och riskera att både deras och min båt skulle haverera Jag följde repet som var fäst i min båt med blicken bort mot snipan. Den syntes inte längre, kanske kunde den anas som en skugga lång framme, kanske var det bara inbillning. Det hördes inga ljud av åror men jag kände att min båt rörde sig. Jag kände hur smärtan bankade i benet. Det var lönlöst att ropa, och jag låg kvar på fördäck.

Vi gled ljudlöst bort från farleden. En kort stund anade jag en vassrugg om styrbord, sedan en om babord. Jag förstod att de bogserade mig bort från farleden in i ett sund mellan några av de många öar som skiljer den inre farleden från Sunnanfjärd. Men jag kunde inte avgöra var vi var. Jag väntade på att de skulle stanna vid en brygga eller låta mig ankra upp. Det gjorde de inte. I stället sträcktes hamparepet ut i dimman som dragen av en osynlig kraft och när det blev kallare förstod jag att vi nått ut på den stora öppna vindstilla fjärden.

Jag kände mig trött. Den stressiga morgonen på jobbet med den snabba avfärden. Och sedan dimman som rullade in med motorstoppet när det stora fartyget med sitt svall kom ångandes innan jag som genom ett mirakel räddats av den gamla snipan samtidigt som jag slog sönder knät. Allt hade tagit på mina krafter och jag låg kvar på fördäck och vaggades medan jag långsamt bogserades fram. Hur lång tid vet jag inte, men så kändes det som om vi låg stilla. Jag kände att det rykte lite i linan och jag tänkte halvsovandes att mina räddare nu skulle vända o komma upp till mig. Men innan de kom fram somnade jag på nytt, nu sov jag djupt.

På något sätt måste jag ha kravlat mig inombords under natten. När jag vaknade låg jag i en av kojerna. Jag hade fortfarande sjöställsjackan på mig ändå kändes det kallt ombord. Knät var svullet men den akuta smärtan var borta. I stället kände jag en molande värk. Försiktigt satte jag mig upp och även om jag inte kunde stödja fullt på benet kunde jag dra mig upp och sedan förflytta mig hoppandes på ett ben samtidigt som jag tog stöd med händerna mot skotten.

Den täta advektionsdimman låg kvar när jag såg ut genom ventilen. Trots att jag inte såg land var jag ändå helt övertygad om att snipan bogserat mig till en brygga eller en ankringsplats. Men när jag kom ut i sittbrunnen och spanade horisonten runt såg jag ingen strand. Däremot såg jag att linan på fördäck gick över relingen ned i vattnet. Jag antog att det var i den jag var uppankrad. Jag vågade inte gå upp på däck med mitt onda knä. Istället gick jag tillbaka ned i ruffen, öppnade luckan till fördäck och sträckte ut handen för att känna på linan som jag trodde höll ett ankare. Det gjorde den inte. Den gav efter för mitt grepp och det var bara var en lina och ingenting mer. Jag tog tag i den, drog och ett par meter tamp ringlades upp på fördäck.

Mina räddare hade gjort just vad de var skyldiga att göra enligt alla sjörättsregler; räddat mig undan en akut fara. Sedan hade de lämnat mig att ta reda på mig själv när jag var ute på fritt vatten.

Jag tillbringade dagen ombord; drack kaffe, åt min mat, försökte skriva men det onda knät gjorde det svårt att koncentrera sig. Framemot kvällningen lättade dimman en smula och i det sista skymningsljuset kunde jag skönja kustlinjen lång borta. Vädret var fortfarande lugnt och jag bestämde mig för att vänta med att med att angöra land tills kommande dag.

Innan jag gick till kojs letade jag fram en flaska med rostlösningsolja och sprayade tändningslås och kablar. Jag tänkte att det har hänt förr att en båt har fått oxid i tändningen och inte startar. Men innerst inne kände jag mig mer som en präst eller trollkarl som utförde någon slags ceremoni för att blidka de makter som får båtmotorer att starta.

Jag frös när jag vaknade i gryningen. Dimman var helt borta och kusten syntes som en låg svart linje vid horisonten. Det är svårt att säga om det var min räddare som fört mig så lång ut för att inte riskera att driva på grund, eller om det var ström som fört mig dit.

Efter att ha värmt mig med kaffe tog jag tog plats i förarsätet. Långsamt fattade handen nyckeln, förde den till förvärmningsläget och när lampan slocknade och vred jag nyckeln ett hack till. Startmotorn gick runt, själva motorn tvekade en sekund, sedan gick den i gång. Efter en koll på att kylvattnet kom som det skulle la jag i växel och satte rak kurs mot land.

Jag göra en triangulering för att hitta min position när jag kom närmare land, men det behövdes aldrig. Efter någon timma siktade jag Sandskär och båken där. En mindre kurs korrigering och jag styrde sedan in i den skyddande viken vid middags tid. Det var en av de första soliga och varma lördagarna på säsongen och båtfolket hade redan börjat letat sig ut. I kväll skulle bryggan vara full och röken från grillarna skulle ligga nästan lika tät som dimman hade gjort i går. Jag skulle ägna helgen åt det skrivarbete som jag inte hunnit med för att vara klar som utlovat måndag morgon.

Det är några år sedan det här hände. Jag sa aldrig något om vad som hänt mig. Inte till någon Men alltid sedan dess brukar jag hålla utkik när jag är ute på sjön. Och så har jag förhört mig lite om snipan; om någon vet, om någon har sett. Men det har inte gett något. Ingen verkar känna till en spetsgattad veteransnipa som seglar i den norra skärgården. Inte ens de gamla fiskargubbarna i hamnen som har koll på allt och alla har kunnat säga vad det var för båt. Så även om det så klart finns en naturlig förklaring är det som om den är uppslukad av dimman.

Men jag har aldrig som sagt aldrig berättat om vad jag var med om, inte förrän nyligen. Det var en solig dag i början på säsongen. Jag var nere vid båten för att förbereda sjösättning och när det var dags för fika gick jag bort till de gamla fiskarna. Då plötsligt såg vi hur ett stort bälte av dimma bredde ut sig över la sig över bukten ut till Sandskär och täckte nästan hela Sunnanfjärd.

Advektionsdimma, sa en av de gamla fiskarna. Hamnar du i den är du fast! Den kan bli liggande i flera dagar.

– Jag vet, svarade jag och så berättade jag vad jag varit med om. Om dimman och hur jag räddats men i stället för att bogserats till en hamn bogserats långt ut på sjön av den gamla fiskesnipan. Men så tillade jag att det så klart fanns en naturlig förklaring.

-Jo, replikerade en av de gamla fiskarna, det finns det säkert. En kan ju vara att den där gamla snipan är en sådan där båt som aldrig mer kan angöra en hamn.

 

2 reaktion på “Advektionsdimma – en naturlig förklaring del 3 Sandskär

  1. Birgitta

    Tack för denna skepparhistoria! Jag föredrog att läsa varje del efter hand för det blev mer spännande att vänta på fortsättningen.

    Birgitta

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *