Båtsäsongen börjar i morgon!

Som alla förståndiga och medvetna människor känner till börjar båtsäsongen traditionsenligt första helgen i februari.  För vilken gång i ordningen vet jag inte men i vanlig ordning görs det med ett besök på båtmässan i Göteborg.

 båtmässan och båtsäsongen 2016

båtmässan och båtsäsongen 2016

Tåg och entrébiljetter är köpta. Vi ligger inte på latsidan utan tar morgontåget till Göteborg.
-Vad bli det för nytt i år då?
-Mässan har lanserat en app.  Men för Lustbåt är det ingen nyhet. Det fick vi prova när vi var på Hansebåt i Hamburg i höstas. Nya modeller finns så klart, bland annat från Saga, Uttern och Ryds men mest spännande blir det att kolla in elektriska inombordare,  Och så är Lustbåt så klart nyfiken på båten ”Manko 25″(hur kom de på det namnet???) från Tanums Marin som för tankarna till Anderssons båtvarv i Göta kanalfilmerna.  Men nu slutar vi spekulera, för snart kommer rapporten om hur det var.

Inlandsjöfart – Kan det var något?

Vi kan väl ana att det inte är så många som gick i taket av pur upphetsning när Eu reglerna för inlandssjöfart började gäller i Sverige i december 2014. Men du kan vara lugn. Lustbåt din fyr i EU-farlederna berättar allt du behöver veta, om Inre Vattenvägar eller IVV som man säger lite initierat och coolt.

Alltså för att göra det enkelt. Reglerna  kring inlandsjöfart innebär i korthet att på vissa områden inom EU gäller andra regler fän på de stora haven.  Tanken med detta är att förenkla och underlätta för gods och passagerartransport för att på ett miljövänligt och billigt  sätt avlasta Europas vägar och järnvägar.

Inlandsjöfart enkelt och billigt?

Kan det då verkligen vara så? Absolut,  ”Inlandssjöfartens energiförbrukning per tonkilometer transporterade varor motsvarar omkring 17 procent av energiförbrukningen vid vägtransporter och 50 procent av energiförbrukningen vid järnvägstransporter.” enligt Svensk Sjöfart. Det är alltså inga små besparingar vi pratar om.

hej o hå

för Inlandsjöfart gäller enklare regler.

 

 

 

 

 

 

Inlandssjöfart är ingen fråga!

I dag transporteras knappt några inrikes transporter på sjön. I andra delar av Europa är det annorlunda. Där står handelssjöfarten för en stor del av inrikestransporterna.  Sveriges tåg och vägnät är hårt belastat. Att bygga ut det är dyrt, mycket dyrt och resurskrävande.  Sedan Sverige antog lagen om inlands sjöfart har två vattenvägar klassats som inlandsvatten Vänern och Göta älv och Mälaren, så egentligen är det ingen fråga. Våra vattenvägar kan och bör användas.

Europa knyts samman av vattenvägar på floder kanaler och sjöar för inlandssjöfart. (källa

Europa knyts samman av vattenvägar på floder kanaler och sjöar för inlandssjöfart. (källa UNECE)

Läs mer om inlandssjöfart.

http://www.transportstyrelsen.se/sv/sjofart/Fartyg/Inlandssjofart/Zoner-inlandssjofart/

http://www.transportstyrelsen.se/ivv

http://www.unece.org/fileadmin/DAM/trans/doc/2010/sc3wp3/UNECE-Map2.pdf
http://www2.zerovisiontool.com/files/project_web_page_pdf/iww_report_swe_130224.pdf

 

Närsjörfart? Ja tack! – Om bara viljan finns.

Sjöfartsverket har just släppt en rapport där man sett  på möjligheter att ersätta land med sjötransporter även för inrikes transporter. Går det att göra? Och svaret på den frågan är JA, – Det går att utveckla närsjöfart,  om  bara viljan finns.

I dag sker den mesta utrikeshandel via sjöfarten, men när det gäller närsjöfart för inrikes transporter är det sämre ställt. Men, säger sjöfartsverket, det skulle vara möjligt att  transportera mer både längs kusterna och på inrevatten.  Och det skulle kunna göras utan stora investeringar, – Om bara viljan finns.

En satsning på närsjöfart kan det vara ett sätt att slippa trängsel på vägarna?

En satsning på närsjöfart kan det vara ett sätt att slippa trängsel på vägarna?

I dag är det trångt på både järnvägar och landsvägar. Och att bygga nya vägar är  dyrt och föga miljövänligt. Tänk om man kunde flytta över mer transporter till sjöss.  Det skulle förmodligen bli en vinst både för miljön och för samhällsekonomin och innebära mindre trängsel på både landsväg och järnvägar.

Närsjöfart: Göteborg – Stockholm via Vänern?

Ett exempel; mellan Stockholm och Göteborg är det 47 mil landvägen. Antag att man i stället skeppade till Kristinehamn – varifrån det är 27 mil till Stockholm. För varje container så minskar man lastbilstrafiken med 20 mil på våra vägar.

– Vad är då problemet?

– Jo, kostnaderna.

-Och vad är det som kostar mest med sjötransporter?

– Hamnavgifterna! Alltså den kostnad som de kommunala hamnbolagen tar för att lasta och lossa.  Faktiskt är det så att på en resa mellan Kristinehamn och Göteborg är den kostnaden mer än hälften av den totala fraktkostnaden!  Här borde man i stället satsa på att sänka avgifterna för att därmed göra det billigare och öka närsjöfartens andel av inrikestransporterna, och därmed minska trängsel och belastning på land.

För att öka andelen gods som transporteras med sjöfart behöver både offentliga och privata aktörer visa ett stort engagemang och jobba mot samma mål, säger Björn Garberg på Sjöfartsverket. Låter inte det som en bra idé?

läs också
http://nwt.se/varmland/2017/01/02/dyster-prognos-for-vanersjofarten

 

Årets julfilm?

Rubriken ”årets julfilm” är kanske lite magstark. Men ett par dagar med influensa och vår skeppare och bloggare satte sig vid datorn.  Och så smått petades sommarens seglingsfilmer samman till en mer sammanhängande historia.

Så här när isarna ligger tunga är det bara att drömma sig till baka till sommardagar då vinden fyllde seglen och vi gav oss ut på  vår Fabola Pokus Totoro på Sövdesjön.

Fyllkajan – en vanlig sjöfågelart

Båtliv ger möjligheter till många fina naturupplevelser . Inte minst är det fåglar som lever i våra maritima miljöer. Med en fågelbok ombord kan även den som inte är ornitolog bestämma en mängd olika arter och få ut ännu mer av sitt båtliv.

Men alla möten med djur och natur är inte alltigenom trevliga. Det finns många berättelser om hur besättningar väckts av skränande måsar eller funnit badviken ockuperad av bajsande Kanadagäss eller arga svanar,  samt en talrik men mindre väl beskriven art är också arten Monedula Pickalurvus Vulgaris, eller som man också säger ”Vanlig Fyllkaja”.

Den vanliga fyllkajan häckar sommartid längs hela Sveriges kust och syns vanligen i och kring hamnar. Till sjöss håller den sig oftast nära land och även om iakttagelser varje år görs ända ut i ytterskärgården är det sällan den siktas på öppet hav.

Kännetecken på Fyllkajan

Dräkten kan variera men Pickalurvus känns alltid igen på sitt röda ansikte och de glänsande ögonen. Den är i motsats till de flesta fåglar främst aktiv på eftermiddag och kväll. Fram emot lunchtid brukar den ge sig tillkänna genom ett karakteristiska pysande ljud. Det följs av ett mer eller mindre frekvent tutande som kvällstid övergår i sång eller till och med brölande. Ibland görs detta under dans tills den slutligen söker vila, inte sällan med ett ljudligt snarkande läte.

En speciell variant är den Pickalurvus som förkommer i mindre insjöar där den söker föda i form av insjöfisk. I motsats till den vanliga fyllkajan som ofta lever i grupper är den ensam eller parlevande. Dessutom inskränker sig dess läte endast till pysande och tutande. Den håller sig i allmänhet stilla förutom då den markerar sitt revir, vilket ibland åtföljs av ett ljudligt plaskande. Dessa skillnader gör att den ibland benämns som en egen art, Monedula Pickalurvus Eka.

Under en längre tid har det diskuterats om Monedula Pickalurvus är att betrakta som ett naturligt inslag i vår fauna. I mångt och mycket liknar diskussionen den som förs kring skarven. På senare år har Kustbevakningen fått ett ansvar för att begränsa förekomsten av fyllkajor och dess skadeverkningar. Av somliga sägs det vare en onödig och obefogad utrotningsjakt. Fyllkajans skadeverkningar påstås av dem vara ytterst begränsade, och i viss mån till och med kanske ett pris vi måste vara att beredda betala för en levande kust och skärgård.

Ändå måste det sägas att även om fyllkajan endast undantagsvis är aggressiv förekommer varje år tillbud där sjöfarare skadas eller till och med dödas i möten med dem. Därtill ska läggas många incidenter som kunde utvecklats till verkliga olyckor.

Främst är fyllkajan dock farlig för den egna partnern och sina ungar som kan råka mycket illa ut. För omgivningen är Pickalurvus mest ett störande inslag, och inte minst barn kan bli rädda för dess högljuddhet, närgångenhet och oberäknelighet.

 Övervintring

Även om Fyllkajan är en tämligen vanlig sommartid är lite känt om dess övervintring. Iakttagelser har gjorts på så skilda platser som i svenska fjällen, Alperna, Kanarieöarna och i Thailand. Andra menar att den äkta Monedulan pickalurvus är en endemisk stamfågel som gärna söker sitt vinterkvarter i olika utrymmen som till exempel båthus där ett visst tutande sägs förekomma även under den kalla årstiden.

Leta inte efter mig i Bläsinge

Bläsingen Fiskeri och Hamn Museum

Bläsingen Fiskeri och Hamn Museum

Landsvägen längs Ölands östkust går en bra bit upp från stranden. Där slingar den sig fram mellan byarna. Fälten mellan havet och landsvägen är bördig gammal sjöbotten som sluttar mot en flack och öppen kust. Här och där går vägar ned mot stranden och gamla fiskelägen. Ett av dem är Bläsinge, en hamn som Lustbåt besökte i somras; landvägen. 

 Det är en dag i juli med sol och en mild bris. Tre fiskebåtar ligger vid kaj. Här fiskas det fortfarande. På land står fisklådor och de har knippen med flaggbojar med svarta och orangea flaggor för att märka ut nät ombord. Jag funderar på om flaggorna kallas styor, som på Österlen. I en vagn säljes det rökt fisk och en bit bort finns badstrand och en enkel campingplats med självbetjäning. 6 Euro, eller 50 kronor per natt kostar det.. Men där finns också ett jättelitet museum i en av de små fiskebodarna vid kajen.

Bläsinge fiskeri och hamn museum

Utställningen har två delar, var och en cirka tio kvadratmeter. En är en bevarad gamman fiskebod. Så som jag minns att de såg ut i Edvins ålabod på när jag var liten. Där stod en stol, en gammal Archimedes motor, nät och en hylla med burkar med okänt innehåll.

En fiskarehodda

En fiskarehodda

Den andra delen är inte större, men där är väggarna modernt vita och på dem sitter fotografier från Bläsinge; infrusna fiskebåtar, havererade fartyg, minnen från kriget och kronprins Karl Gustav på fisketur som liten pojke. Den som vill kan köpa ett vykort, eller lägga en slant i sparbössan. Jag lägger en slant.

På vägen tillbaka ser jag att man kan hyra en av bodarna. Jag tittar in genom fönstret. Den har ett litet pentry, en säng och ett litet bord med några stolar. Jag tar ett foto av skylten och bestämmer mig för att om jag någonsin känner för att var väldigt mycket i fred ska jag ringa det där numret och be att få hyra stugan off season.

img_6033Här kommer jag att få vara i fred, för hit kommer ingen att leta efter mig, och här kommer ingen att lägga märkte till mig, eftersom det förmodligen inte finns någon här i oktober eller mars som lägger märke till någon. Jag kan alltså ägna mig åt att i lugn och ro gå längs stranden och titta mot horisonten tills jag tröttnat på att vara i fred.

Fast i isen. Överraskad eller dömda på förhand?

Varje år är det någon båt som bli liggande kvar i sjön. Bortglömd och försakad av ägaren fryser den fast i isen. Överraskade av den första köldknäppen kan man kanske tro. Men Lustbåt har en annan teori. De här båtarna är dömda på förhand.

vinterDet var en rekordvarm september. Men att jag badade så sent som första helgen i oktober är svårt att tänka sig när november kom med snö och kyla. Själv höll jag båten i sjön till mitten av oktober. Då insåg jag att det var slut med bryggsegling och årets sista färd gick genom en nästan torrlagd älvfåra ut till Sörvikshamnen.

Det var inte många tum vatten under kölen, i bland inget alls. Rännan söder om den stora sandbanken nedströms Jakobsbergsbron var smalare än någonsin. Med nöd och näppe, motorn på tomgång och hjärtat bankade som en hammare i bröstet, letade jag mig fram längs vasskanten medan kölen gång efter gång hade bottenkänning. Och även om befolkningen på Hammarö knappast är kända för sin ondsinthet var det inte utan att jag förstod hur Marlow och de andra ombord på ”The Nellie” kände sig.

För mig var dramatiken snart över. Under broarna i Skoghall passerade vi galant. Sedan mötte och  tackade Vänern för i år med fritt vatten, frisk vind och lagom vågor innan kranen med två sling runt skrovet lyfte och la Chihiro tillrätta på sin vagn.

Kvar i isen.

Men värre var det för andra. När isen kom låg några båtar kvar. Isen kom tidigt och isen la sig fort.  Frågan är ändå om det var så att isen kom som en överraskning, eller om de egentligen var dömda på förhand.

Allt hade egentligen börjat redan i augusti. Redan då kan man ana vilka båtar det är som inte kommer att vara uppe i tid: En sommarstorm och när jag kom ner till bryggan låg hon halvvägs ut med bara aktern förtöjd. Jag och en båtgranne drog in henne till bryggan med en båtshake. Det visade sig att skepparen hade nöjt sig med låskättingen för att förtöja henne i fören. Den kanske stod emot tjyvar, men när vinden ryckte och slet, slutade allt med att ringen i bryggan rycktes loss. Vi förtöjde henne nödtorftigt med en bit lina. Min båtgranne som visste vem som ägde båten, sa han skulle ringa och säga till att hen borde ta hand om sin båt.

Men hon blev liggande. Ingenting hände. Någon vecka senare  friskade vinden i på nytt och ryckte och slet i förtöjningen. Den lina vi tillfälligt använt  var på väg att ge upp. Jag lossade en fender och förstärkte förtöjningen med fenderlinan. Inte mycket men det höll. Och den förtöjningen har fungerat sedan dess. Och där har hon legat med veckorna har gått, och nu i veckan la sig isen.

Slussdebatt i Trollhättan utan fritidsbåtar!?

Slussarna i Trollhättan är till åren komna och måste ersättas med nya. I media pratas det mycket om vänersjöfarten och dess betydelse för industrin.  Men det talas väldigt lite om slussarnas betydelse för fritidsbåtslivet i Vänern i dag. Och om dess stora outnyttjade potential för båtturismen i framtiden talas det inte alls.

Lite läskigt, ska vi klara det här?

Slussen i änden av Karls grav tar dig ut i Göta älv.

D som följt med Lustbåt känner till frågan. Men nu har frågan äntligen nått gammelmedia och politiken.

Med svarta rubriker har slussarna i Göta älv tagit plats i lokalmedia kring Vänerns stränder. Innan de gamla faller för åldersstrecket år 2030 måste beslut och pengar till nya vara klara, annars är den kommersiella vänersjöfarten ett minne blott.

Utan sjöfart kommer både industri, arbetstillfällen och miljön att bli förlorare.
Men frågan borde inte stanna med det. Fritidsbåtslivet är helt lämnat åt sidan i diskussionen.  Det är så klart något Lustbåt inte kan acceptera. Båtliv är en del av turismindustrin, och  för framtiden lika viktig som pappers och verkstadsindustri.

Slussar för fritidsbåtar

Den 93 kilometer långa Göta älv är vägen till havet för många av Vänerns fritids skeppare. Det är många som varje sommar tar sig till havet via kanalen, och vidare längs Västkusten, Danmark eller ännu längre.  Andra reser motsatt väg. Både Göta och Dalslands kanal behöver älven för att besökare ska kunna ta sig till deras utlopp i Vänern.

I diskussionen om framtidens slussar måste tänka till om morgondagens båtliv, och vilken roll Vänern ska spela i det: I jämförelse med Västkusten är Vänern närmast oexploaterat, och Göta älv som i dag av många upplevs som en tämligen trist och oinspirerande transportsträcka har inte den  förutsättningar att bli ett resmål i sig själv?

intelligent design och Kölsvinskôrv – Mer rengöring

Ibland stöter man på saker som funkar så förträffligt att man helt enkelt inte begriper hur det går till.  Det är som om de hade någon form av inbyggt förstånd. I mötet med smarta uppfinningar och fiffiga lösningar tar sig Lustbåt i dag teologiska toner och funderar över intelligent design

kolsvinskorv

Kölsvinskôrv ett stycke intelligent design efter fullgjort värv.

En sådan sak är kölsvinskôrvar och de speciella dukar som är gjorda för att suga upp och torka bort olja samtidigt som de inte suger åt sig vatten. Alla som försökt torka bort olja med papper eller trasa förstår vad jag talar om. Det blir dyngsurt och en kletig blöt massa. Som oftast handlar det mer om att kleta ut oljan än att göra rent.

Ett oljefilter rymmer ungefär en halv liter olja. Det gamla oljefiltret hade ingen backventil. ( Här pratar vi om en mindre intelligent design. ) När jag lossade filtret rann det ut en skvätt olja i båten.  Det mesta gick att torka upp med hushållspapper. Men ändå rann det ner en del  kölsvinet där fick det ligga…

Intelligent design suger.

Sen hände det som inte ska hända, en plugg i sjövattenkylningen vibrerade loss. Det kom in duktigt mycket vatten.  Och oljan som är lättare än vatten flöt upp och bildade en tunn oljefilm på den vattenyta som nu var lika stor som motorrummet är brett och långt. När vattnet sedan drog sig tillbaka häftade denna film fast på skott, motorblock och durk.  Något måste göras. Jag försökte med en vanlig trasa. Det funkade så där.  Någon föreslog att jag skulle spruta på avfettning och sedan på nytt fylla motorrummet med vatten för därefter att pumpa ut sörjan långt ut på sjön. Både miljömuppen och skepparen i mig vrålade NEJ!

I båtaffären hittade jag en Kölsvinskôrv.  Det är en  svensktillverkad produkt från Västsverige, som därför heter kösvinskôrv, och inte kölsvinskorv vilket somliga (läs alla) båttillbehörs firmor tycks tro.  Jag tryckte ned den i det slagvattnet som var kvar i kölsvinet. På något sätt verkade den kunna skilja på vad som var vatten och vad som var olja.  Den sög till sig olja men förblev i princip torr. På samma sätt var det med de oljedukarna.

Än en gång pratar vi intelligent design. På något magiskt sätt förmådde de i motsats till de trasor och papper som jag tidigare använt suga upp oljefilmen som kletat fast på motorrummets väggar. Det blev helt plötsligt var (nästan) lika vitt som den dagen Chihiro lämnade plastfabriken i Sysslebäck. Ja, det gick till och med att torka bort den olja som fastnat under propelleraxeln trots att där stod lite vatten kvar.

-Nu återstår bara en sak, svaret på frågan om hur man kommer åt att torka under själva motorn?

 

Hunden som kräktes – Rengöring III

Två inlägg om ättika har nu nått över tusen unika besökare. Kommentarer har gjorts, frågor har ställts och Lustbåt har nått långt utanför den vanliga skaran fritidsskeppare. Hur blev det så här? I dag bjuder Lustbåt på berättelsen om hur människans bäste vän – hunden – genom att kräkas på fina mattan la grunden till Lustbåts virala succé om ättika.

Hunden på sin favorit plats i båten.

Hunden på sin favorit plats ombord.

Som Lustbåts trogna läsare redan vet har vi även där har en cockerspaniel att tacka för seglarskorna. För er andra: När seglaren Paul Sperry en vinter kanade om kring på isen travade hans fyrfota vän på som om inget hade hänt. Men i stället för att hänga läpp kollade Sperry in sin fyrbente väns trampdynor. Och deras deras mönster tog han som förebild när han hittade på sulan med det vågiga mönstret och uppfann Sperry Top-siders och seglarskon.

Som om detta inte vore nog ska vi snart se har även en cocker har en avgörande betydelse i historien om hur ättikan kom med ombord i Lustbåt.

Hunden Kräks

Allt började med att vår cockerspaniel Ricky aka. Salty Dog fann och åt upp ett halvt kilo smör. Även om det smakade honom väl, var detta  mer än hans mage tålde. Därför gick hunden tämligen snart och spydde upp det smöret på fina mattan, varpå en stank av härsket smör la sig tung över TV-rummet. Smöret torkades upp, men doften av smörsyra var kvar.

För den som aldrig känt doften kan sägas att härsket smör luktar väldigt illa, och det behövs väldigt lite smörsyra för att den mänskliga näsan ska känna dess odör. Att hunden sedan har en nos som  är tusen gånger känsligare för den doften, kan – men ska kanske ändå inte, med tanke på allt illaluktande som hundar gärna äter och rullar sig i –  i detta fall ses som en förmildrande omständighet.

Nå väl. Det provades med vädring, såpa, parfym och doftljus men allt till ingen nytta. Med en doft som ett ruttnande lik gjordes ändå ett sista försök och mattan sändes iväg till kemtvätt. Efter en vecka var mattan tillbaka, tillbaka var då också stanken.

I ren desperation innan den dödsdömda mattan skulle köras till tippen hälldes en skvätt ättika i en skål som stod på den öppna spisen. Då hände något märkligt. Stanken klingade av. Och efter någon dag var den borta till och med om man doppade näsan i mattan. Ättikan hade på något vis neutraliserat smörsyran.

Var idén kom ifrån vet jag inte. Men sedan började jag sätta ättika i båten. En skvätt i kopp stående ombord visade sig vara bästa medicinen mot påväxt och jordslag på kapellet och de svarta små prickar som så gärna dyker upp här och var ombord. Lite ättika i luften hade tydligen förmågan att döda mögelsporer. Resten är som man säger historia. Och allt detta kan vi alltså tacka vår trofaste vän, den älskade hunden Ricky som åt lite mer smör än han tålde.